gentlemän och huliganer.

Dom har haft telefonkontakt under en vecka nu. Samtalen har varit sansade och kamratliga med tanke på telefonsamtalens syfte och natur och ingen har någon gång brusat upp i någon form av ohämmad vrede eller ilska. Dom känner varandra både till namn och utseende sen tidigare uppgjorda "box" grupperna emellan. Efteråt har dom diskuterat och utvärderat likt två generaler efter en strid.

Slagskämparna respekterar varandra och vördnadsfullt i hemlighet beundrar dom varandra. Fiender på slagfältet, lite av vänner när nävar sänkts och ropen tystnat. Två ledare från olika så kallade huligangrupperingar men ändock så gentlemannamässiga i sitt agerande gentemot varandra.

huliganerna har flyttat ut på landsbygden. I skydd av tät skog på en ödslig grusväg utövar dom det som de själva älskar allra mest. Att slåss i masspsykotisk adrenalin tillsammans med likasinnade. Utan inblandning av polis eller övriga medborgare. Bara älgarna, hararna och skogens fåglar hör och ser. Efteråt kommer räven och slickar grusvägen ren från levrat blod. Tillsammans åker dom därifrån i en lång bilkaravan. Nöjda efter dagens bravader. Vissa med hjärnskakning eller mindre skavanker. Men adrenalinet sitter i ännu och smärtan kommer långt senare.

Användare 1.
"Brakade för några timmar sedan i ett uppgjort box mellan dessa två ligor en bit utanför Karlstad. Efter lite problem för *** att hitta platsen och vi har fått skicka en att möta dom, så blir det äntligen som det ska."/.../
/.../"Det förekom en viss del övervåld från båda sidor. Men i slutändan har man ändå valt att vara med själv, och vet vad det handlar om. Spottern till exempel har flera sprickor i armen. Nog om detta. en skön dag."

Användare 2.
/.../"Trot eller ej, men vi följer deras bil några kilometer ÄNNU längre bort "in the middle of nowere", in på smala grusvägar som inte ens den mest loka och kompetenta orienterare skull hitta till."/.../
/.../"Min gamla vapendragare som jag haft kontakt med i över 7 år"/.../(Motståndargruppens ledare.)
Samma användare avslutar med orden: "Ni har ett bra gäng ***, inget snack om saken"(1)

Det här fascinerar mig mer än vad jag är redo att erkänna. Inte att delta, det är jag för feg för. Snarare är det utvecklingen i sig som fascinerar. Att två rivaliserande gäng som hatar varandra ändå kan utveckla något som kan kallas vänskap i den här kulturen. Den gentlemannamässiga huliganen brinner för att slåss i masspsykosens tecken tillsammans med andra som känner samma sak. Alla som deltar är med på spelets regler och till vittnen har dom enbart moder natur och guds heliga ande. Efteråt utvärderar dom den egna insatsen och berömmer motståndarna och tackar för matchen.(2)

Det är idiotiskt och mot all förnuft och förstånd att unga grabbar och män väljer att utsätta sig för den här formen av aktiviteter som faktiskt kan försätta en i direkt livsfara. Jag tänker inte delta i den skönmålning av huliganismen som breder ut sig på internet. Men håll med om att den nya formen av huliganism, den gentlemannamässiga, är att föredra framför stenkastning mot poliser och barnfamiljer utanför ett Råsunda som håller på att tömmas av folk?

***
Fotnot1: Citaten är tagen från ett forum på nätet där grupper diskuterar deras möten sinsemellan. Det är också därifrån idén till denna artikel är född då tonen på debattörerna är sakliga, sansade och ofta vänskapliga. Vilket förvånar mig.

Fotnot2: Jag personligen anser att all form av huliganism är idioti. Supporterkulturen är inte huliganism. Huliganism är något annat. Ett samhällsproblem i ungdomsarbetslöshetens och rotlöshetens kölvatten.