Nyårskrönika - Supporterhöstens två ansikten.

Defensiva VIK.
Det skulle bli en spännande höst insåg vi när svängdörrarna gick varma på VIKs kansli sommaren 2009. Oron över förlusten av Arla och Ola dämpades en aning när VIK gick ut och menade att säsongen 09/10 skulle bli defensivens år. Värvningen av tuffingen, Alexander Ribbenstrand, Per Helmersson och Jonnie karlsson skulle bana iväg för en tätare och mer slagkraftig defensiv än vad vi supportrar var vana vid. Detta kryddat med en Andreas Lindh i högform, en ständigt utvecklingsbar och talangfull Niclas Lungren, samt en handfull nya anfallare så som Larrivé, Forsberg, Eriksson, Jonas Johansson och Valdix, skulle se till så att gapet mellan Arla och Ola inte blev så fasligt stort som vi från början oroade oss för.
Det hette, Istället för att VIK vinner med 6 - 5 kommer årets VIK vinna matcher med 2 - 1. Det var tanken. Och tanke var god.

En studie i Schweizisk läktarkultur.


Förutom alla värvningar så var den stora snackisen supportrar i mellan mötet mot Kloten den 20:e Augusti. Schweizisk supporterkultur har en helt annan temperatur än vad vi i Sverige är vana vid och det var en självklarhet att ett supportermöte skulle planeras och genomföras. Detta möte var sommarens och försäsongens stora se fram emot händelse, något som skulle bryta den vanliga ordningen och sätta standarden för resten av säsongen. Matchen vann VIK på straffar men i den efterföljande festen var vi bägge vinnare. Vi utbytte tankar och idéer men också supporterhistorier och en massa annat som vi inbitna läktarfantaster tycker är matnyttigt. Det var en underbar kväll som jag gärna gör om. Denna händelse är en utav få denna säsong där jag kände en genuin lycka. En positiv känsla, en känsla av framtidstro och att allting vilar på hoppet om detta nya och spännande VIK. Men också på hoppet om ett bra läktarår.

Brytpunkten vänder allting.
Det finns, så som jag ser det, två ansikten av denna höst 2009. Ett före och ett efter. Någonstans där i mellan finns en brytpunkt, en punkt där alla krafter tömdes ut och blev till en pyspunka som aldrig slutade sina. Innan denna brytpunkt så ägde engagemanget fortfarande läktaren. Det fanns ork att bry sig och ge av sig själv i strävan efter att stötta VIK i med och motgång. Även när det började gå riktigt åt helvete så fanns fortfarande den där glöden kvar. Ilskan över att spelarna inte visade samma engagemang som oss var påtaglig innan denna brytpunkt skulle komma och vända på allting.

Fredagen den 16 Oktober avgick fem bussar från Rocklundas parkering med destination Örebro. Detta var tiden då det fortfarande fanns luft inne i bubblan och ork och viljan att se och stötta VIK. Detta var matchen vi alla hade sett fram emot sen den dagen vi stod på R/S och såg Örebro ta steget upp till Allsvenskan via våran egen mediakub säsongen innan. Att VIK support lyckades få ihop fem bussar bevisar också vilken betydelse matchen hade för oss supportrar. Olyckligtvis förstod inte VIK detta, eller så ville dom inte inse matchen betydelse. Efter en gigantisk läktarprestation så lämnade vi sektionen i protest innan matchen var slut.

supportrar lämnar läktaren efter fiaskot borta i Örebro.

VIKs ignorans mot fansens ilska.
Det var här det började ta fart på riktigt. Inte förr, inte senare, utan nu. Ilskan över att VIK kunde sälja sig så billigt mot våra gamla ärkerivaler var större än vad någon kunde ha anat och jag frågade mig flera gånger varför ledarna, tränarna och spelarna inte går ut och ber fansen om ursäkt för sin ignorans. Här reser tvåhundra femtio bussresenärer samt ett antal bilresenärer till Örebro för att stötta VIK i den största kraftsamlingen sen Örebro - invasionen för ett antal år sedan och sen så vill VIK inte ens spela hockey. Minst sagt snopet. Ett svek om vi ska tala klarspråk. Detta i kombination med ett spel som inte fungerat sen premiären mot Leksand skapade någonting som senare skulle skapa denna brytpunkt som jag har talat om. Nu var det nära. Det hade börjat pysa.

På onsdagen efter Örebromatchen reser VIK ner till småland i en match som supportrar såg som en sorts revanschmatch. Vinna denna och fadäsen i Örebro skulle förminskas i alla fall en liten aning. Men VIK förlorar och dom förlorar verkligen. 7 - 2 blev resultatet borta mot Växjö, 7 mål för mycket för en del supportrar som insåg att något måste göras. Supportrarna måste agera mot denna förnedring. Medan VIK satt på bussen hem så låg tre grabbar på golvet i ett cykelgarage och målade budskap som sattes upp ovanför spelaringången till ABB - arena. Bra, tyckte många, mindre bra tyckte vissa. Brytpunkten var nu farligt nära, skulle det visa sig.


När fördämningarna brast.
Men trots att VIK tydligen redan pös något ofantligt och verkade mer eller mindre ointresserade av att lyssna till kritiken så hade vi supportrar fortfarande orken och styrkan att samla oss. Det är Fredag. Storsamlingen på Skallbergskrogen samlade ett sextiotal vildhjärnor som åt sig mätta och drack sig glada för rabatterade priser timmarna innan Bofors stod på tur att knockas i ABB - arena. Dessa bönder ligger delad etta på listan över lag man avskyr att förlora mot. Mot Bofors förlorar man inte mot, så är det bara. Vi sjöng, brände bengal, tog gruppfoto och tågade sen under sång till arenan. Vi hade fortfarande det engagemanget.
Vi ville tro och vi ville fortfarande hoppas och vi ansåg att vi fortfarande kan sätta viss press på VIK.

Vad som hände sen är ett töcken. Vi alla hamnade i en slags mental koma där verkligheten inte var den verklighet vi hade föreställt oss. Jag blickar tillbaka på det inlägg jag skrev efter den här matchen. Ett inlägg skrivet i frustration, men mest i sorg över hela situationen.

"Det kanske är larvigt så skratta om ni vill. Ikväll har jag fällt tårar. Tårar för att jag känner att saker och ting inte är så lätta så som vi från början ville tro. Tårar för att min kärlek till VIK är orubbligt och helt utan gränser. Att jag inser att den där kärleken jag känner gör att jag faller hårt när det verkligen går åt helvete. Att allting just nu känns tomt och hopplöst. Mitt VIK ligger just nu på en elfte plats i hockeyallsvenskan. En elfte plats."

VIK gör alltså en ny plattmatch och hela arenan skriker ut sin ilska. Lindh pratar med oss efter matchen och han förstår varför vi alla reagerar som vi gör. Efter den incidenten är Lindh den största spelaren just nu i dagens VIK. Här kommer alltså brytpunkten för oss alla. Fördämningarna brast och har fortfarande inte läkt och ingenting har varit sig likt sen dess.
Det är som om ingenting längre spelar någon roll. Vi har redan på alla sätt och vis visat vårat missnöje och nu har alla krafter tömts.

Brytningen är fullbordad.
Ivarsson avgår men Nilsson gör det knappast bättre. Curt Lundmark pratar i radio och passar på att kasta sten på folk som redan ligger ner. Detta har påverkat och påverkat än idag läktaren. Brytningen är fullbordad. Tiden innan boforsmatchen fanns det fortfarande engagemang och en vilja och en ork att bry sig. Efter boforsmatchen konstaterar vi bara fakta och suckar tungt i väntan på bättre tider.

Vi måste börja blicka framåt.
Det här är en krönika jag absolut inte ville skriva och jag funderade länge på om det var värt att skriva den men jag tror att vi bör försöka minnas tillbaka och kanske ta lärdom. Att också på något sätt hitta en ny brytpunkt där vi gör skillnad på nu och då. Att vi börjar 2010 med att lämna allting som hänt med negativa uttalanden och missriktade blogginlägg bakom oss och börjar fokusera på det vi alla trots allt älskar att göra, stötta VIK. Jag inser att detta kan komma att ta tid, att det krävs kraft att komma tillbaka i samma form som innan Boforsmatchen, men vi måste försöka samla oss och ta oss i kragen och blicka framåt.

Om vi vill ha en levande läktarkultur så har vi inte råd att vara långsinta. Det finns inte underlag för något sådant. Försvinner några på grund av missnöje med ledningen eller vad det nu finns för skäl så tappar vi mycket. Detta i sig är väldigt oroväckande men sådan är verkligheten just nu. Jag hoppas att vi tar nya tag nu när året 2010 tar sin början och att vi alla hjälps åt att lyfta varandra i vårat stöd för klubben vi alla håller kär.

....
Det finns givetvis ljuspunkter också denna säsong. Såsom vinsten hemma mot Örebro samt dubbelmötena mot Leksand där VIK gjorde mycket bra ifrån sig. Denna krönika är dock den sammanlagda känslan så här långt. Negativa känslor över en bedrövlig höst.