Magi i Rocklundahallen.

Inledande flaggtifo.
.....
Zorro, konst, magi, kalla det vad ni vill. Igår stod samtliga hår på armarna och med en jättelik rysning som ilade över ryggraden skrek jag som besatt efter Fredda Johanssons makalösa mål. En saga lika orubbligt stormande som rasande vacker har tagit form inne i vårat tempel. Vi har inte bara varit åskådare till en konstform kallad ishockey, vi är delaktiga med våran ångest, med våran nakna glädje. Så ofta vi har vandrat hem i höstmörkret utan glädjen, så fruktansvärt skönt det var att äntligen få dansa. Och som vi dansade.

Och borta med höstlöven var rädslan att förlora, uppslukad i intet för att helt glömmas bort. Rädslan är ett självmordsvapen. En dolk i eget hjärta. Igår skred modet åter upp på podiet och satte svärdet i bröstet på den hukande fienden. Vi såg glädje igen. Vi såg tapperhet, handlingskraft och stabilitet. Och vi mös på läktaren. Vi sjöng på läktaren. Vi hoppade, hukade, klappade, skrek och allting skickligt komponerat av en capo som bara växer och växer för varje match som går. VIK läktaren hade tillfälligt slutat att blöda igår. Igår upplevde vi det som vi alla vet att vi kan uppnå. Magi.

Tack alla inblandade. Tack capo, tack VIK, tack klacken, tack för att ni alla ger mig minnen värda att berättas vidare i generationer.
Idag är en underbar dag. Dagen efter att VIK mosat Örebro med hela 6 - 1. Vi krossade ärkerivalerna och skickade hem dom med svansen mellan benen. Nu ska jag leva på det här ett tag.