Kapten Lindh möter supportrarna.

(Gruppbild från storsamlingen på skallbergskrogen)

Det kanske är larvigt så skratta om ni vill. Ikväll har jag fällt tårar. Tårar för att jag känner att saker och ting inte är så lätta så som vi från början ville tro. Tårar för att min kärlek till VIK är orubbligt och helt utan gränser. Att jag inser att den där kärleken jag känner gör att jag faller hårt när det verkligen går åt helvete. Att allting just nu känns tomt och hopplöst. Mitt VIK ligger just nu på en elfte plats i hockeyallsvenskan. En elfte plats.

Det Lindh gjorde för oss supportrar ikväll var stort. Stora män gör stora handlingar. I mina ögon är Lindh just nu den största. Han kliver ut i mörkret för att möta oss arga, besvikna och ledsna supportrar efter matchen. Han står rak i ryggen och säger; Jag är här för er, ställ vilka frågor ni vill. Det är sådant som skapar legender. Det är sådant som ingjuter respekt.

Låt oss för ett ögonblick glömma bort bedrövelsen på isen och bara försöka minnas detta möte och ta med oss det. Jag kanske är onödigt sentimental nu men det skiter jag i. VIK betyder allt för mig. För mig är VIK större än det mesta. Därför, mina vänner, gör detta så jävla ont. Jag kan inte vara ensam. Jag vet att ni känner samma sak. Frustration blandad med ledsamhet, för att klubben som du och jag älskar håller på att fallera.

Ikväll tänker jag inte ställa några krav på avgångar. Ikväll vill jag bara försöka inse och få in i mitt huvud att problemen som VIK har kanske aldrig går att råda bot på. Att mitt, ditt och vårat älskade lag inte mår bra och att det kan dröja länge innan det någonsin mår bra igen. Jag avslutar med att citera en supporter vid mötet med kapten Lindh; Jag skulle kunna hugga av mig armarna, bara ni började vinna igen."