En råtta är en råtta är en råtta.

En krossad Gurka är endå en jävligt god gurka. Oavsett form. En råtta är å andra sidan alltid en råtta, oavsett om den är krossad eller hel. Jag är en finsmakare och föredrar gurka i alla väder. Alltid VIK, hela tiden VIK.

Pang, så föll vi igen. Pang, så är vi åter på benen. Det är vad jag tror och hoppas. Även om spelet tycks ha försvunnit och backparen inte riktigt dansade samma vals som råttorna så är detta inget nytt kära kamrater och bloggläsare. Jag kan på ett mycket cyniskt sätt påstå att matcherna tre där segerns sötma låg som snålvatten i våra mungipor var mera som ett avbrott från den dagliga rutinen. Vi från bakgatans myller av dansande sopor i vinden fick mycket snabbt besöka drottningens bal. Vi ställde dörren på glänt och lät värmen fylla oss med hopp och vilda ambitioner om en plats vid en utav de dukade borden. Lika snabbt som vi alla trodde oss se en förändring, lika snabbt stängdes dörren framför oss och allting blev som förut igen.

Vi lever av hoppet men även hoppet kan ätas upp och ta slut. Vad händer då? Vad händer när människor har slutat hoppas? När matcherna börjar bli slentrian och vi bara går för att vi känner att det är våran plikt, bara därför. När reaktionerna efter en förlust blir till ingenting mer än ett konstaterande av den dagliga ordningen, det är då vi alla är farligt ute. Vi kan ha tappat hoppet. Jag vill inte se det, men kanske har vi det.

majoriteten av er tror att VIK missar topp sju enligt min egen undersökning längst upp i hörnet av bloggen. Det är ingen vild gissning, det är snarare ett faktum som kryper närmare och närmare för varje dag som går. På teve ser vi daladans och råttfest utan att vi gurkor får ta del utav kakan som tilldelas sex lag på vårkanten. Hockeysveriges hetaste serie, kvalserien. Större än elitserien, större än slutspelet. Och VIK missar festen. Så ser det ut just nu. Cajanders magiska trea infinner sig nog bara om Cajander finner en trollstav. Och det är ju föga troligt.