Bloggen pratar läktarkultur med Emil Nilsén.

Det kan kanske tyckas konstigt och lite märkligt. Varför skulle Emil Nilsén, Leksands klackledare, vilja ställa upp på en intervju i just den här bloggen? Dessutom när bloggen bara dagarna innan sågat honom och hans folk?

Det började med ett PM som gav mig svar på tal. Varför skriva om när jag kunde skriva till?

Självfallet. Emil Nilsén är en profil, inte bara i Leksand, utan också ute i hockeysverige. Inte alla gillar honom, men många gör det och läktarkultur är något som både han och jag brinner för. Resultatet ser ni i en ganska lång och öppenhjärtlig intervju med den skäggiga mannen i Leksandströja på capoställningen i Ejendals arena.

Avdelning: Läktarkultur.

Först av allt kan vi börja bena ut hur det kom sig att du gav dig in i supportersvängen från första början? Vad jag förstår så var du rätt ung när du tog tag i taktpinnen på Leksands hemmamatcher?

Min mor och far träffades när en chaffis till Brynäs borta under säsongen 76/77 blev sjuk, någon i farsans gäng kände morsan och ringde för att kolla om hon kunde köra. Det kunde hon och drygt tre år senare tillverkades jag i ett sovrum med ishallsutsikt på Fiskgatan i Leksand. Var i ishallen innan jag kunde gå och på den vägen var det. Tydligen var pappa med och arrangerade lite bussresor under slutet 70 början 80, även om det inte var en tid det pratades högt om hemma.

Själv sprang jag omkring i hallen fram tills åttonde klass då en kompis vid namn Lars Eklund tyckte vi skulle gå å ställa oss på södra stå, jag blev biten direkt. Det här var alltså säsongen 92/93 eller möjligen 93/94 - första gången jag klev upp på stången var någon gång runt 96 men sen semifinalen mot Färjestad 97 så har jag stått längst fram. Vet inte riktigt hur det kom sig att jag hoppade upp första gången men en rimlig förklaring är att jag tyckte det lät för dåligt och började skälla, å på den vägen är det.

När övergick intresset från att bara vara klackledare till att på riktigt börja bygga upp den supporterkultur ni nu har i Ejendals och varifrån har du tagit din insperation ifrån?

I egenskap av bloggutnämnd drygjävel börjar jag med att påpeka att det stavas inspiration. För att återgå till frågan så har det faktiskt bara flytit på. Inspirationen kom i börja från de större klackarna, d.v.s stockholmslagen och många ramsor plankades rakt av med endast lagnamnet utbytt. Ett tag fick jag för mig att det var löjligt med matchtröja och försökte mig på något slags englandskör men jag älskar att se bilderna på oss som ett stort blåvitt block, om folk sedan kör matchtröjan eller nått annat i rätt färger spelar mindre roll. Själv har jag sedan förra säsongen fått en egen tröja av föreningen så den hänger med.

Tifomässig inspiration har även denna kommit mycket via huvudstaden med vissa inslag från framför allt italien där det, i alla fall runt milleniumskiftet, styrdes upp en hel del ruskigt fina korrar. Milans djävul, Lazios ridande krigare o.s.v. Den kulturen vi har nu är en smältdegel av alla möjliga livsåskådningar och synsätt på supporterkultur, men det viktiga är att det finns plats för alla. Visst finns det någon ståplatsveteran som kan ryta i när en flagga skymmer en tekning men det är sådant man får räkna med när man står på en klackläktare och det brukar sällan bli några längre diskussioner.

De ivrigaste flaggviftarna står i princip alltid på samma plats och dom som lackar på att missa någon procent av matchen lär sig ganska snabbt var man ska stå för att slippa detta. Vi har sällan satt oss ner och pratat i termer om "den här kulturen vill vi ha, hur ska vi göra för att få den" - däremot har vi ett ganska skönt tankesätt som i kort går ut på att två saker är viktiga:

1. Nivån på stödet (sång, mil, flaggor, tifon) vi levererar

2. Hur kul vi har under tiden Allt annat är antingen innbakat i dessa två eller av underordnad betydelse.

Både du och jag har varit med länge och sett utvecklingen på läktaren förrändrats. Vilka faktorer är det, tror du, som gjort att tifogrupp efter tifogrupp bildats i hockeysverige på bara fem sex år och vad har Leksand haft för roll, anser du, i denna utveckling?

Vi har säkerligen bidragit med vår del till detta då vi levererat en hel del snygga grejor de senaste åren. Däremot stör jag mig lite på alla dessa grupper som poppar upp och sen försvinner. Ultras Brynäs är ett lysande exempel på en grupp som varken verkar ha levererat särskilt mycket stöd och inte verkar ha haft tillräckligt kul för att fortsätta gruppens aktivitet.

Det är självklart att Brynäs IF sparkar bakut när ett gäng tomtar som inte visat att dom tillför någonting helt plötsligt börjar ställa krav på klubben.

Innan du visat att du tillför något så kommer ingen lyssna på vad du har att säga.

Tifogrupper har inte alltid haft det så lätt. Då tänker jag på klubbledningar som motverkar ens syften, lokala regler, ordningsvakter som stör och liknande. Hur upplever du att Leksands organisation har tagit emot er och era nya ideér om en livfull, temperamentsfull och färgsprakande läktarkultur?

Leksands IF har från första början insett nyttan av en stark, seriös och från klubben uppbackad supporterklubb. De två första åren superstars fanns, dvs 95/96 och 96/97, så satt Jonas Bergqvist med i styrelsen. Han spelade i laget och jobbade dagtid på Leksands IF´s marknadsavdelning. Detta gav från början en ruskigt platt organisation vilket var en av katalysatorerna som möjliggjorde den snabba tillväxten inom superstars.

Att en klubbledning motverkar supportrarnas syfte är vansinne, så länge supportrarnas syfte är att stötta klubben. Visst, vi har inte alltid fått göra det vi önskat göra, men hur ofta i livet får man alltid som man vill? Att då sätta sig på tvären, sura, köra på ändå eller lägga ner gruppen - ja då är man nog mest intresserad av att leka italienska serie C - ultras än att främja klubbens bästa. Visst finns det tillfällen när även vi satt ner foten och krävt både det ena och det andra men då har vi gjort det genom att gå in på kansliet och sagt vår åsikt. Varken klubb eller supportrar tjänar på att den debatten förs via media, i varje fall inte så länge klubben lyssnar.

Ordningsvakterna i Ejendals är, med ruskigt få undantag, riktigt bra att ha att göra med. Det kan nog ha att göra med att det här är en liten ort och att även vakterna i nio fall av tio är leksingar. Vi har sen Ejendals arena byggdes haft ordningsvakter inne på hemmstå endast en gång och det var för att ge första hjälpen till en äldre man som tuppade av p.g.a värme och vätskebrist.

I VIK finns, just nu, ett pågående nära sammarbete med klubbledningens representanter och representanter från supporterklubben och dess tifogrupp. Finns ett liknande sammarbete mellan er och eran klubbledning och hur påverkar det er och erat arbete?

Det finns och det påverkar i positiv riktning. Vi är tre stycken som jobbar på marknadsavdelningen som kommit in i föreningen via Superstars. Superstars ordförande, Tobbe Olsson, är nominerad som suppleant i Leksands IFs styrelse för nästa år. Det finns liksom ingen uppdelning om man så är VD eller slår på trumman på läktaren, alla jobbar för samma sak - men på olika sätt.

Precis när vi börjat med tifojobbandet, ett par år in på 2000 - talet, så grymtades det en hel del från vaktmästaren om varför vi skulle vara i arenan på kvällarna och vad vi egentligen höll på med där. Sen kom Challe hem och sen dess var det inte längre någon som frågade varför vi ville låna nycklar. Nu har vi egna nycklar och larmkort och kan i princip vara i arenan dygnet runt. Men det hela bygger naturligtvis på att vi sköter oss och inte gör något dumt.

Finns det inga negativa aspekter, som du ser det, med ett allför nära sammarbete med klubbledningen och en tifogrupp/supportergrupp?

Nej - vi vill ju alla samma sak.

Parollen, mot den moderna ishockeyn, är det något som ni i Leksand arbetar mot och på vilket sätt?

Det är svårt, definiera den moderna ishockeyn.

Hade ni något att säga till om när det skulle komma till antalet ståplatser i den nya arenan till exempel?

Ja vi satt med i referensgruppen som tog fram kravspecen på vad den nya arenan skulle innehålla. En stor ståplats utan brott i läktarhavet var enkelt att få igenom, däremot fick vi kriga för att ha en flexibel bortastå utan säsongskortsplaceringar på den intill - liggande sittplatsen. Men efter ett tag stod det klart även för projecteringsgruppen att vi för att kunna kräva detta på bortaplan är tvugna att föregå med gott exempel på hemmaplan.

Tycker du inte att bortastå i Ejendals är väldigt liten?

Nej, det är den inte. Det händer kanske fem gånger per säsong att den är full med bortafans, att ha en större ståplats skulle vara onödigt i och med att de få gånger det kommer större sällskap så får dessa tillgång till sektionen bredvid och kan stå där.

Myten Dalastark är stor och din blogg var väldigt populär. Hur är det att vara offentlig i lilla Leksand?

Haha, myten - jag sitter ju här, livs levande, skäggig, fet och jävlig - jag är ingen myt. Jag är inte mer offentligen i Leksand än någon annan i och med att alla i samma ålder känner varandra.

Kan tänka mig att du får snacka mycket hockey. Blir du aldrig trött på att vara just Dalastark?

Jag är Emil, Dalastark är ett nick. Klart jag blir trött på att vara mig själv ibland, men vem fan blir inte det? Det känns inte som att man har något alternativ direkt. Man mår bäst av att vara sig själv, det finns redan så många andra.

När har du upplevt din bästa tid som leksandssupporter och när har du upplevt dina värsta stunder?

De två gånger vi gått upp är självklart stora, när hårdrockstifo satt var inte helt fel det heller. De värsta sportsliga stunderna är när vi åkt ur, Rögle hemma för två år sedan när Örnen klappade ihop och Rögle borta i år när Anti - Jussi låg på isen i en blodpöl.

Det värsta vid sidan av isen var när jag hamnade i bråk med den där moringen, kände redan på plats att det här var ju för jävla dumt gjort. Även om jag inte anser att jag gjorde något mer än agerade i nödvärn och avstyrde en ännu värre situation så var det inte kul att dagen efter ringa morsan och berätta vad som hänt. Att se besvikelsen i ögonen hos familjen och folk som backat upp mig då var inte alls roligt. Till och med polisen som tog mitt vittnesmål såg på mig och skakade på huvudet, helgen innan hade han och jag setat i Västerås på supporter och säkerhetskonferens och pratat om hur sådant här ska undvikas.

Finns det ett slut på epoken Dalastark? Hur länge känner du att du orkar hålla på med det du gör?

Jadu, med risk för att göra dig besviken så ser jag då inget slut på engagemanget än på länge, sen kan det säkerligen ändras hur engagemanget kanaliseras.

Jag måste fråga. Hur ser du på utvecklingen i Västerås när det gäller läktarkultur och tifon, efter det lilla du sett vid våra möten och det som publicerats på hockeytifo?

Jag tycker ni verkar så jävla arga jämt, särskilt på läktaren och på nätet. Det är ett jävla raljerande om hur dåliga alla andra är, hur mycket ni hatar oss, hur mycket ni hatar mig. Men likförbannat har 90% av de Västeråsare jag träffat öga mot öga varit jättetrevliga. En har jag handlat filmer av, en annan hjälpte oss med gul plast till ett tifo för juniorlandslaget och en tredje är skyldig mig en flaska rom.

Till och med du som kapat mig i bloggen avslutar ditt PM till mig innan den här intervjun med "ha det bra mannen".

Konsekvens?

Hur rolig är en bortaresa till Västerås på en skala mellan ett och tio? Och vilken bortaresa är populärast bland er där uppe?

Ja det ovannämnda ger ju en liten krydda. Stan ligger mitt i leksandslandet med bra förbindelser från stockholm och kort bussresa härifrån så det är helt klart en av det roligare. Själv föredrar jag Mora borta och hoppas verkligen Simons tar sitt förnuft till fånga och släpper mer än 150 biljetter till oss i år - annars blir det nog bara en försäsongsresa upp dit. Långresor är fina grejor och i år har vi Lördagar både i Växjö och Borås, där kan det bli så att vi åker ner ett gäng redan på fredagen och kommer inte hem förrens koman släppt på Söndag.

Jag kommer ihåg daladansen mot Djurgården i globen för ett antal år sedan. Minns inte hur många bussar, 20 bussar säkert med leksandsfans över hela landet. Tror du att ni kommer att få uppleva något liknande igen?

Som mest tror jag vi varit en bit över 10000 på bortamatch - 1/4 2002 mot AIK i Globen. Sjukt tryck och jag hoppas vi får chansen att göra om det nu, för när jag ser den matchen idag så kan jag inte låta bli att tänka lite på vad som skulle hända om vi fick göra om det igen med den styrning vi har på klacken idag och med det kollektiva medvetande vi byggt upp i klackkärnan. Det händer inte sällan att jag tänker på en ramsa eller en sång och innan jag hinner dra igång den så trummar Flamman starten.

Och som en naturlig följdfråga - när går LIF upp till elitserien?

Det gör vi varje år, särskilt om du frågar innan midsommar.

Emil i korthet:

Namn: Emil Nilsén

Civil status: Sambo med Ida, som kommer från Mora.

Yrke: Problemlösare och idéspruta på Leksands IFs marknadsavdelning.

Gör när det inte är hockey: Golf, spelar på något instrument ur samlingen, kollar film, åka båt, laga mat, poker, BF Heroes.

Dricker hälst på krogen: Brukar sluddrigt beställa en "grogg å cola" och se vad jag får. Finns det spiced gold så tar jag en Fidel Castro.

Lyssnar mest på: Stiko, Sabaton och Dropkick

Med eller utan skägg: Med

Mjölk eller vatten: Mjölk.

Darwin eller bibeln: Wikipedia.