En stad - Ett lag - En passion, Del 1

Dom närmaste dagarna tänker bloggen fokusera på VIK Hockey Support, VIKs officiella supporterorganisation. I en artikelserie kommer bloggen avhandla minnen från VIK Hockey supports historia, hur VIK Hockey Support fick en nystart efter konkursen och hur den föll samman några år senare och hur VIK Hockey Support ser ut idag, nio år sedan omstarten i division två. Årsmötet börjar närma sig så VIK Hockey support kommer diskuteras och ventileras så häng med.

Artikelserie:

VIK Hockey Support. En stad - Ett lag - En passion.

Del 1. Innan konkursen.

Som trettonåringar med en alltför ljus röst var vi, grabbarna från Vallby, inte särskilt populära bland de äldre i klacken. Under första året som vi små uppkomlingar försökte oss in bland VIK Hockey Supports mest hårdförda gubbar, hade organisationen satt upp ett gult avspärrningsband. Blickarna var hårda och sade - håll er borta. I klacken skulle det bara stå män, män med röst likt en bastrumbon och hår på kuken. Det gick till och med en ramsa om detta med hår på kuken. För det var viktigt. Hade man inte hår där nere fick man hålla sig undan.

Ordförande var den unge hetssporren och eldsjälen Per Järnbring som med sitt engagemang och glöd fick i alla fall mig att få upp ögonen för supporterskapet och vad detta stod för på riktigt. Dom äldre var förebilder och dom yngre försökte vara som dom äldre. Vi förställde rösterna, klappade hårdare och skrek högst, allt för att bli accepterade. Det var svårare på den tiden, att bli accepterad. Idag finns ingenting av detta kvar i klacken. På gott och ont. För oss smågrabbar var detta spännande. För oss höll gemenskapen med alla dess sköna grabbar på att bli en viktig del av våra liv. Stötta sitt Black Eagles i vått och tårt, i ur och skur och med hela sitt röstkapital. Det var som skrivet i sten, livsviktigt. Utkällningar delades ut till dom som inte levererade detta.

96 till 98 levde klacken och supporterkulturen med ett härligt engagemang och en hängivenhet som ibland skapade så heta känslor att regelrätta slagsmål utbröt vid flertalet tillfällen uppe på vår klacksektion, som då var vid Norra kurvan. Även i de bästa av familjer kan det då och då utbryta osämja och det var inte mer än att det var över på några sekunder. Men att mentaliteten var en helt annan än vad den är idag är för mig redan konstaterat. VIK Hockey Support var mera en organisation som anordnade bussresor. Moralpanikens vassa klor hade ännu inte slagit rot i de ledande gubbarnas medvetanden.

Varje match var en fest och fylleriet var utbrett.

Men det var kärlek, passion och dårskap blandat med frustration över VIKs långsamma självdöd. Att nedflyttningen var nära viste vi inte då. Men det skulle vi snart bli varse.

Gammalt klipp från 90 - talet.