Det var resan inte målet...

Jag vet, jag är ett pucko. Kanske därför jag heter puckoz på alla forum jag besöker. Kanske därför jag placerat mig själv längts bak på alla möten, i skolan, i matkön (ja jag hamnar alltid längst bak i matkön). Jag skriver min sambos personnummer när jag ska ta ut pengar från posten vilket alltid tenderar till dålig stämning och misstänksamma blickar när jag svettig som fan försöker rätta till misstaget. Puckoz is my name - welcome to my world.

Jag vet, jag är bitter som fan att jag glömde kameran på förfesten i går. Denna höga grad av klantighet degraderar mig till sophögarna ute på Norra gryta. Undrar vart jag skulle hamna, på brännbart? Nu var nog denna resa så pass grisig att ödet nog besparade alla er där ute alla de bilder som skulle klä av mänskligheten i dess sanna nakenhet. Kanske lika bra att gud lekte ond doktor och lobotomerade mig just när vi skulle vandra ner, lite smått berusade, till rocklunda.

Älskade VIK, så ni slet. Jag såg nog, trots dimman som skymde min sikt. Det kändes i hjärtat att ni slet för laget, för märket på bröstet. Och vi sjöng, och så vi sjöng. Vi sjöng oss svettiga, vi sjöng oss hesa för det vi älskar mest. Jag bryr mig inte om att VIK missade straff efter straff och att moringarna tog hem detta amerikainspirerade jippo. Det skiter jag fullständigt i. Jag tänker inte dyka in i fördjupningar och gnäll om att elitidrottsmän på denna nivå måste sätta straffar. Ni har mitt hjärta ändå.

Och så resan. Finns egentligen inte så mycket mer att säga än att Toni precis förlorat sitt finska medborgarskap. "En äkta finne ska kunna supa 11 timmar i sträck."

Jojo.. säger han som somnade efter bara två timmar.

Vi hörs nästa gång.

*Klackbilden är tagen och kopierad från lifestylebloggen.