Priset jag betalar för att stötta VIK och Johan är en försvunnen röst och ännu mera feber. Men det skiter jag i. Det jag var med om idag var ta mig fan det vackraste, finaste, ärligaste och mest underbaraste jag sett och upplevt. Idag visade vi alla att vi supportrar står upp för Johan och tar avstånd från hoten. Idag visade hela hallen en genuin och fullständigt gränslös kärlek.
Johan, jag tar tillbaka allt. Okej, kanske inte allt. Men det mesta. Jag har saknat den gamla Johan. Han som kunde spränga berg med bara blicken. Den livfulla, känslostarka människan och ledaren som gav av sin energi till andra. Jag har saknat den fantasirika tränaren, påhittaren och uppstickaren. Han som vågade vara kaxig, han som i ren impulsiv adrenalinkick slänger ut en vattenflaska på isen. Eller han som ställer ut ett lag med bara fyra utespelare, för att han ansåg att laget spelade bättre i boxplay än i fem mot fem - en passning också mot ärkenöten Tomas Torsbrink som blåste sönder matchen för VIK. Den Johan vill jag ha tillbaka.
På senare tid har vi mer och mer sett en trött Johan Tornberg som verkat likgiltig och oengagerad. Nu sitter vi på en verklighet som kanske är en del utav sanningen bakom Tornbergs plötsliga beteendeförändringar. Han och hans familj var hotade till livet.
Och för varje mål som VIK drog in i dag mot Malmö, var det en hyllning till mannen som byggt laget. Dagens VIK är näst intill helt igenom Tornbergs verk. Och just idag spelade VIK så som Tornberg alltid velat att dem ska spela. Fart, fart och åter fart. Åka skridskor hela tiden. Nöta, nöta, nöta och pressa tills motståndarna varken vet ut eller in. VIK lyckades elegant med det idag. Ikväll krossade vi våldet tillsammans, vände blad och började på ett nytt kapitel i en sagolik historia som iof kan sluta hur som, men där jag i alla fall hoppas att den förlorade sonen återvänder när slutstriden börjar närma sig.
Signerad:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar