Jag är torsk på VIK Hockey. Det är verkligen som en drog och ju sämre det går desto mer inbiten, envisare och mer hängiven blir jag i min övertygelse att VIK måste vara det absolut bästa som finns. VIK rör mitt innersta som bara min sambo kan övervinna och en seger kan föra mig till rörelse lika mycket som en förlust kan få mitt hjärta att falla som en sten. Och det bästa är att jag inte är ensam.
Men som jag varit förbannad och som jag letat syndabock över den förlorade säsongen. Fortfarande kan jag tycka att oavsett hur säsongen slutar, PO eller inte, så är den här säsongen ett praktfiasko. Jag såg framför mig hur våra få tongivande spelare flyr fältet så fort tillfället ges och att nästkommande säsong blir än mer bedrövligare. När jag sen läser Larrivées ord om VIK så kan jag åtminstone känna en viss lättnad för stunden. Kanske var det en medieflört, kanske var det taget från hjärtat, men jag hoppas på det sistnämnda. Att han trivs i VIK och att han skulle bli mycket glad om VIK ville ha honom kvar. Det vore tjänstefel att inte med alla medel försöka ha kvar Larven.
Vardagen som VIKare går dock vidare. Match imorgon igen och självklart finns jag på plats tillsammans med förhoppningsvis ett x antal tusen till. Jag är positiv idag för imorgon får vi jubla igen. Det tror jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar