Krönika - Bossekomplexet.

Bofors har blivit genom åren något form av subtitut till våra ärkerivaler Örebro. När Kexen inte längre lirar i våran serie, ja då har Bofors, deras om än mer gnälligare grannar, blivit det som vi kallar - hatlag. Jag måste erkänna det. Jag har inte mycket för Bofors. Jag njuter nog mer av en seger mot Bosse än mot något annat lag i Allsvenskan - förutom Leksand. Leksand är ständig segrare på hat - toppen. Leksand är Leksand, gulliga dalmasar som försöker verka folkliga - lite som Anders Lundin. Töntigt, kan inte sjunga - men försöker endå. Leksand är idrottens svar på Lotta Bromér. Vill verka kändis, försöker vara folklig, men kommer aldrig in i de finare rummen. Sorry Leksand, sanningen gör ondare än lögnen ibland.

Ja just ja, Bofors var det. Masken Karlssons inavlade trätofflor lockade ut något gammalt och bittert hos mig. Det var Bofors vi skulle tala om. The maniac beaver som fansen glatt och helt utan ironi kallar sitt lags maskot. Bävern som åker skelögt på sina skridskor och försöker värma upp en stel publik i pauserna. Bosseforsarna är inga party people precis. Lika lite som Carl Bildt är en party people. Det är lite fint över Bosseforsare. Kanske är närheten till Färgestad något som trots allt ligger dem varmt om hjärtat. Lite ungefär som en misshandlad fru hela tiden mekaniskt ihärdigt menar att han trots allt älskar henne. Det måste vara svårt att vara så beroende.

Och till alla er som på allvar menar att "hata" inte hör hemma på en hockeyarena måste jag bara säga - fortsätt med det ni. Så fortsätter jag att hata Bofors. Det blir nog bäst så, för alla parter. Nu stundar träningsmatch. Första sådana denna säsong. Meddans Bosseforsarna bröstar upp sig på olika hockeyforum runt om i webben så lutar jag mig tillbaka på mitt berömda Västeråsrelaterade storstadsnarcisism och säger - bönder, ni har inget att komma med. För vist är det väll så att trots träningsmatch så ligger det prestige i potten. Att slå Bosse i alla lägen - det är något att sträva efter.

Väl mött i bussen.