Jag på väg till Gävle för att se Brynäs - VIK i kvalserien.
__________________________________________________________
I nöd och lust...
Jag har försökt och förklara det där länge för folk som inte riktigt hänger med på vad man gör.
Att kärleken till sitt lag kan väcka lika mycket känslor som vilken annan kärlek som hälst. Kärlek som kärlek. Kärlek är passion och lycka i salig blandning med övriga känslor såsom frustration, ilska och irritation. Nog har Gulsvart irriterat mig många gånger, nog har man velat slänga halsduken i svartån och bara skita i allting - gå hem och låtsas som om det regnar.
Men ändock, mina vänner och hängivna, ändock trär man åter på sig halsduken när det nalkas match igen. Varför?
Min vän finnen och jag drack oss saligt berusade efter den snöpliga förlustmatchen mot Spanien nu under EM. Inte för att vi egentligen var ledsna, egentligen borde vi ha varit det. En bordsgranne påpekar för oss där vi sitter till bords och garvar i rusets underbara stigmata, att Spanien spöade Sverige under stopptid i ett EM! HALLÅ?? Vakna - vi förlorade.
Vist, som när gulsvart åkte på däng av ett gäng kalleankor i ett lag som jag tror knappt existerar längre - Uppsala mighty warriors hette dem. VIK, det elitsattsande VIK, åkte på däng i två matcher på raken av ett lag som knappt kunde stå på benen. Det kallar jag kalldusch - sorry Sverige, ledsen Zlatan, men den kallduschen slår ni inte.
Eller när Arboga vände ett bergsstort överläge för VIK till vinst i slutminuterna. Eller när Almtuna körde över VIK i Gränbyhallen, eller när... ja, skitsamma, ni fattar vinkeln.
Men ändå är vi där - match efter match.
Är inte det kärlek så säg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar