Bäckmans avsked.

En frälsare var kommen...

– Detta är en av de största utmaningarna någonsin för mig som ishockeytränare.
Citatet återfanns i en artikel i sportbladet vintern 2006. VIK hade precis nockats borta i ett öde
hovet av ett Bajen som för länge sedan var nere för räkning. Citatet som fyller artikelns ingress föll inte utav revanschlusta att gå ut i nästa match, få ordning på spelet och börja vinna igen. Citatet föll efter att VIKs huvudtränare, Per Bäckman, mitt i en brinnande serie, skriver på för elitserielaget Frölunda.

Säsongen 2005 med allt vad den skulle bringa med sig i framtiden var som bortblåst under säsongen 2006. 16 matcher av totalt 42 gick till förlängning och VIK vann inte en match på nästan sex veckor under ordinarie tid kring jul. Den annars så meriterade hetssporren Per Bäckman såg loj och uttråkad ut. Spelarna såg inte motiverade ut och den enda spelaren som egentligen inte ska skämmas är Mr VIK, Patrik Juhlin.

När Per Bäckman gick från klubben och bröt sitt kontrakt tog andretränaren vid. Johan Tornberg, VM hjälten från förr, hade tränat VIKs juniorer och stått tillsammans med Per Bäckman som för att se och lära. Det var Tornbergs meriter när han tog över det fulla ansvaret för VIKs elitsattsande A - lag. Utnämnningen delade fansen. Vissa menade på att Johan Tornberg saknade tyngd och den erfarenheten som krävs för att leda ett elitlag i hockeyallsvenskan. Andra menade på att Johan Tornbergs blotta närvaro i båset skulle väcka nytt liv i VIK.

I sin första match som huvudtränare vann han en spektakulär seger som än idag ligger så tätt i mitt minne att jag minns hur jag kände och hur jag tänkte. VIK mötte Oskarshamn i Rocklundahallen och allt såg ut som vanligt. VIK låg under med 2 mål med ett spel som saknade den riktiga glöden. Men grabbarna ville mer. Mycket mer.
Johan Tornberg hyllades som en frälsare av klacken.
Och än har inte hyllningskören dött ut.