Minns ni förr?

Vikfans blir nostalgisk...

I år firar jag 11 år som frekvent klackbesökare och VIK supporter. 11 jävla år. Jag vet inte om det är lite eller mycket i jämförelse, men för mig har dessa 11 år satt ett djupt avtryck på mitt liv och på den jag är idag. Efter 11 år som hängiven gulsvart supporter och klackstammis så har man givetvis stött på motgångar som framgångar under årens lopp. Motgångarna minns man givetvis som igår. Så är det alltid. Man lagrar det negativa och festar bort det positiva. Man har varit arg, frustrerad, besviken men blott en gång har jag fällt en tår för klubben i mitt hjärta.

Året var 1999. Klacken bestod av kanske ett 15 tal tappra grabbar som gick på varje match, trots att VIK Black Eagles låg hopplöst sist av alla i Elitserien. Publiken svek enormt när allting var som mörkast. Klubben låg för döden. Det VIK som jag älskade, blödde rejält och ingen hade botemedlet för att stoppa blödningen. Resten av historien kan ni.
VIK Black Eagles sattes i konkurs och degradering till tvåan var nu ett faktum.
Inne på mitt pojkrum rann en tår nerför mina kinder, osynlig för dem flesta, men så verklig för mig. Det kändes som om jag hade förlorat en god vän, en livskamrat.

http://www.vlt.se/artikelmall.asp?version=294342

http://www.vlt.se/artikelmall.asp?version=295646

Men ju längre fram mot seriepremiären tiden löd så omförvandlades förtvivlan till något slags tillförsikt och framtidstro. Nu kunde vännen VIK slå sig till ro bortom Elitkravens giftiga käftar och koncentrera sig på att spela hockey och läka såren. En ny styrelse satte upp målen. Vi skulle tillbaka.

För mig personligen var tiden efter konkursen bland de bästa åren jag upplevt tillsammans med VIK och alla supportrar. VIK support anordnade resor till nästan samtliga bortamatcher och intresset var stort. Festen var igång och den pågick i några år tills VIK etablerade sig i Allsvenskan som ett mittenlag. Plötsligt började vi förlora matcher igen och livet var inte lika roligt som förr. Ett stort antal människor som följt VIK efter konkursen började falla ifrån. Resorna blev längre och färre och plötsligt var det ingen lek längre. Nu befann vi oss i Sveriges näst bästa serie. Christer Brostedt valdes till årets företagare och årets Västeråsare som arbetat fram ett koncept som hade etablerat VIK återigen bland dem som slogs om bragden och äran.
Meddans VIK förlorade matcher igen föll Västeråspubliken ifrån.
Rädda? Eller bara bortskämda?

Klacken och versamheten runt den har haft sina mellanår nu. I dagarna känns spänningarna i luften. VIK sattsar, VIK vill gå upp och har äntligen en stadig ekonomi. Folk sluter upp igen.
Men vi får aldrig glömma konkursen. Det är nog bra om vi alla påminns om den då kan inte samma misstag ske igen.
Vännen VIK mår bra igen.