Tack Loppan och Loppan tackade.

Bilden är från VIK Hockey supports facebooksida.

Jag blev knäsvag av Loppans farväl igår och tvingade mig själv att kväva impulsen att rusa ut till isen och ta karlen i hand. Jag var extremt nära, ja hade handen på den gråa lilla grinden och mindes plötsligt att det tydligen kan leda till repressalier om man beträder området innanför sargen. Jag med alla andra fick hylla honom på avstånd och det gick ju lika bra.

Tack för allt Loppan stod det i gult på svart botten över halva kortsidan och Loppan tackade tillbaka genom att ge oss ett sista mål. Efteråt gled han i triumf ner mot hörnet där vi stod och jag såg i hans ögon hur den korta stunden verkligen betydde mycket. Att få göra mål i sin avskedsmatch inför sina trognaste supportrar som enträget följt honom under hela den här katastrofala säsongen måste vara stort. Tack Loppan för uppvisningen.

Så nu har man tackat av ännu en gigant som slutar och lämnar ett stort tomt hål efter sig. Med det spelarmaterial vi har idag så kan jag inte förstå hur VIK ska klara sig utan en Loppan som är där och petar in puckarna framför mål. Han kanske inte är den som synts mest men målprotokollet ljuger aldrig. Utan Loppans alla mål hade nog VIK slagits med Sundsvall och Björklöven om den sista negativa kvalserieplatsen, det är jag övertygad om. Så det var också givet att supportarna utnämnde honom till säsongens mest värdefullaste spelare.

Det börjar bli tröttsamt att säga farväl till spelare som betyder mycket för klubben. Visserligen har blåbären också tackat för sig men då mest i tysthet i bakgrunden. Det är giganterna vi minns och kommer att minnas. Deras avtryck kommer för evigt att sitta fast i Rocklundahallens väggar. Så Loppan kommer alltid att vara VIK oavsett vad han väljer att göra i framtiden.

Tack för allt Loppan. Jag önskar dig allt gott på livets väg.
....

Sista matchen imorgon. Så vad känner man? Hur brukar jag känna när säsongen går mot sitt absoluta slut. Vemod, ledsamhet, tomhet, det är känslor som brukar infinna sig när säsongen är över. Jag gräver i mitt känsloregister men hittar enbart någon form utav lättnad. En lättnad jag inte riktigt kan identifiera men som ändå ligger där och ger mig lite skuldkänslor. Jag ska ju vara nedstämd. Kanske kommer det kännas tomt imorgon efter matchen när vi rullar hem från Leksand efter en spektakulär dag. Kanske.
....

I natt drömde jag att jag satt på en bänk utanför lägenheten och njöt i solen när helt plötsligt sex poliser stegade fram till mig. Den ena höll fram en svart rund oidentifierbar sak och påstod att den var min och att jag planerat att bomba Almtunas buss. Jag blev givetvis chockad. Skulle jag vilja bomba Almtunas buss? Men det fanns vittnen, det fanns tydliga bevis som pekade åt den riktningen och om jag bara kunde erkänna istället för att stå och ljuga så skulle allt bli bra igen och jag kunde i lugn och ro vakna upp till en ny dag. Annars skulle jag vara fast i drömmen.

Jag barrikerade mig i lägenheten, Justitiekanslern uttryckte sitt ogillande mot mina påstådda gärningar i radio, min mamma ringde och var oerhört besviken, lagar jag ingen god mat längre? Polisen i Leksand menade att jag inte var välkommen dit någon mer gång. Jag blev av med jobbet och facket drogs in i en slitsam kamp mot det uppenbara sveket från arbetsgivarna och utanför fönstret kastade folk sten på mitt fönster och ville befria almarna och krossa fascismen.

Jag måste sluta lyssna på P3 dokumentär.