Nyårskrönika - Turbulent höst.

Säsongen 08/09 andades optimism. VIK hade säsongen innan tagit sig till kvalserien till elitserien och även om Gulsvart bara lyckades kamma hem 3 poäng under seriens gång så avslutades säsongen med optimismens och framtidsdrömmarnas ljumma bris. Arbetet med nästa säsong var redan i full gång. Och den här gången skulle VIK ta mer än tre poäng i en kvalserie där VIK placerade sig som 4:e bästa laget, enligt framtidsplanerna. Målet skulle nås genom att ta sig direkt till kvalserien. Det var så det var sagt och ingen sa emot heller när VIK trampade sönder motståndare efter motståndare i fem raka matcher under försäsongen.

Och på framgångsvågen rullade maskineriet igång. VIK support bytte ut större delen av den gamla styrelsen under sommaren och in klev hungriga nytänkare fulla av engagemang och optimism inför säsongsstarten. Säsongen 08/09 skulle bli den bästa säsongen sen många många år tillbaka. Tifogruppen och VIKsupport arbetade också febrilt efter den tesen, att den kommande säsongen skulle bli en fest, både på läktaren och på isen.
Och det började minst sagt bra.

Den 13 Augusti rullade en full buss mot Karlskoga för att se den första träningsmatchen för säsongen mot rivalerna Bofors IK. I VIK supports historia har det aldrig hänt förut. Det var en märklig men fantastisk upplevelse. Det var strålande sol med ett pubstopp inne i centrala Karlskoga. Hela arrangemanget vittnade om vad vi som supportrar förväntade oss av säsongen i helhet. Fest, fest och åter fest. Ölen på kylning, VIK i topp och fulla bussar mot avbefolkade byar. Det var bilden men så blev det inte riktigt.

Kraven på VIK var enorma. Detta var, enligt min mening, helt igenom styrelsens fel som valde att gå ut med skyhöga uppsatta mål inför säsongen. Topp tre i allsvenskan, topp fyra i kvalserien, så var det sagt. Och med spelarmaterialet i åtanke så borde det inte ha varit en omöjlighet. Därför höjdes det röster mot sättet VIK spelade hockey redan åtta omgångar in i serien. VIK åkte på en jättepropp på bortaplan mot ett redan vingklippt Malmö. Siffrorna skrevs till 6 – 1 till skåningarna. Då hade vi matchen innan åkt på däng i Småland med siffrorna 6 – 3 och även fast vi vann hemma mot Björklöven så kunde vi redan här se början till det som komma skulle.

VIK förmådde inte att prestera och även fast Gulsvart då och då vann matcher så såg det lojt och ointresserat ut. Supportrarna började tröttna och efter matchen mot Almtuna i Gränbyhallen den 12 November valde flera av oss att vädra detta missnöje öppet. Om det var rätt eller fel går att diskutera. Min fasta övertygelse är att supportrarna har rätt att ställa krav på klubben som dem följer. Presterar inte laget sitt bästa med full inställning på att vinna matcher så har supportrarna rätt att påtala detta. Supportrarna är klubbens ryggrad, det vore förolämpande att tillstå något annat. Utan publik och sponsorer skulle VIK fortfarande härva i tvåan. Därför har vi också rätt att ställa krav. VIK gav inte sitt yttersta under matchen mot Almtuna, därför visade vi att nu får det vara nog.

Efter matchen mot Almtuna skedde det som inte fick hända. Johan Tornberg avgick efter dödshot, mot Tornberg personligen, men också mot hans fru och barn. Självklart fick VIKs belackare vatten på sin kvarn när det kom fram att vissa supportrar valde att visa missnöje efter Almtuna matchen. Fakta ersattes med fabler och mediestormen var ett faktum. Just den dagen måste jag säga, var den tyngsta dagen sen konkursen som VIKare. Supportrarna kände avsmak, ilska och sorg över det inträffade, men också en viss irritation att ögonen direkt riktades mot VIKsupport och läktargrupperna. En stor eloge till Supports ordförande Joacim Sjödal som red ut stormen på ett föredömligt sätt.

Efter Johan Tornbergs plötsliga avgång tog Ivarsson och Popovics över tränarrollen och nu sitter vi här, grundlurade på konfekten med en framtidstro i kras och ett förtroende för ledningen som dalar match efter match, bottennapp efter bottennapp. De nya tränarna kan varken föra sig i medierna eller i ett hockeybås. Ledningen tuggar gamla fraser om långsiktiga planer och nyförvärv vi aldrig kommer får se denna säsong. Någon direkt förändring för att bryta den djupa milsvida svackan verkar inte vara förestående. I stället arbetar sportchef 1 och sportchef 2 (Rohlin och Tornberg) i det tysta, Eklund värnar kontakterna med supporterskaran men verkar ha glömt bort att det är ett elitlag dem leder. Cajander har aldrig någonsin synts till. Då ser jag den förre ordföranden, Christer Brostedt, desto mer.

Och så avslutar jag årskrönikan 2008, i pessimismens tecken. Där vi började med optimism och framtidstro, avslutar vi med ett tillstånd av känslomässig härdsmälta. Och hela tiden söker vi efter någon som kan greppa tag i situationen och dra oss upp till ytan igen, men denna någon gömmer sig eller kanske inte ens existerar. När Hockeyallsvenskan är över hoppas jag att vi kan skriva en roman om laget som befann sig i kris men tog sig upp igen och krossade allt motstånd. Lyckliga slut vill alla läsa om.
Den som överlever svackan och stannar kvar på läktaren får se.
Därför kommer jag aldrig att överge VIK.
För att vara med hela vägen.
För att jag älskar klubben.
Och för att klubben en vacker dag kommer att ge tillbaka allt det man offrat på vägen.
Det är drivkraften.
Därför älskar jag VIK i med och motgång.