
Och på framgångsvågen rullade maskineriet igång. VIK support bytte ut större delen av den gamla styrelsen under sommaren och in klev hungriga nytänkare fulla av engagemang och optimism inför säsongsstarten. Säsongen 08/09 skulle bli den bästa säsongen sen många många år tillbaka. Tifogruppen och VIKsupport arbetade också febrilt efter den tesen, att den kommande säsongen skulle bli en fest, både på läktaren och på isen.
Och det började minst sagt bra.
Den 13

Kraven på VIK var enorma. Detta var, enligt min mening, helt igenom styrelsens fel som valde att gå ut med skyhöga uppsatta mål inför säsongen. Topp tre i allsvenskan, topp fyra i kvalserien, så var det sagt. Och med spelarmaterialet i åtanke så borde det inte ha varit en omöjlighet. Därför höjdes det röster mot sättet VIK spelade hockey redan åtta omgångar in i serien. VIK åkte på en jättepropp på bortaplan mot ett redan vingklippt Malmö. Siffrorna skrevs till 6 – 1 till skåningarna. Då hade vi matchen innan åkt på däng i Småland med siffrorna 6 – 3 och även fast vi vann hemma mot Björklöven så kunde vi redan här se början till det som komma skulle.
VIK förmådde inte att prestera och även fast Gulsvart då och då vann matcher så såg det lojt och ointresserat ut. Supportrarna började tröttna och efter matchen mot Almtuna i Gränbyhallen den 12 November valde flera av oss att vädra detta missnöje öppet. Om det var rätt eller fel går att diskutera. Min fasta övertygelse är att supportrarna har rätt att ställa krav på klubben

Efter matchen mot Almtuna skedde det som inte fick hända. Johan Tornberg avgick efter dödshot, mot Tornberg personligen, men också mot hans fru och barn. Självklart fick VIKs belackare vatten på sin kvarn när det kom fram att vissa supportrar valde att visa missnöje efter Almtuna matchen. Fakta ersattes med fabler och mediestormen var ett faktum. Just den dagen måste jag säga, var den tyngsta dagen sen konkurse

Efter Johan Tornbergs plötsliga avgång tog Ivarsson och Popovics över tränarrollen och nu sitter vi här, grundlurade på konfekten med en framtidstro i kras och ett förtroende för ledningen som dalar match efter match, bottennapp efter bottennapp. De nya tränarna kan varken föra sig i medierna eller i ett hockeybås. Ledningen tuggar gamla fraser om långsiktiga planer och nyförvärv vi aldrig kommer får se denna säsong. Någon direkt förändring för att bryta den djupa milsvida svackan verkar inte vara förestående. I stället arbetar sportchef 1 och sportchef 2 (Rohlin och Tornberg) i det tysta, Eklund värnar kontakterna med supporterskaran men verkar ha glömt bort att det är ett elitlag dem leder. Cajander har aldrig någonsin synts till. Då ser jag den förre ordföranden, Christer Brostedt, desto mer.

Den som överlever svackan och stannar kvar på läktaren får se.
Därför kommer jag aldrig att överge VIK.
För att vara med hela vägen.
För att jag älskar klubben.
Och för att klubben en vacker dag kommer att ge tillbaka allt det man offrat på vägen.
Det är drivkraften.
Därför älskar jag VIK i med och motgång.