Hur långt ska det bära?

Nystarten.
Det fantastiska som händer ligger som en bräda färgglada shots på ett dekadent turisthak i Puket. Tomas Tranströmer får nobelpriset i litteratur, Sverige förväntas uppleva ytterligare en fantastisk fotbollssommar och den gamla supporterbloggen "vikfans" gör en nystart. Fantastiskt på många sätt faktiskt men dock utan att rynka något på ögonbrynen. Varför just nu, kan man fråga, när VIK trummar på likt en bulldozer i ground zero och tycks vara odödliga. Varför nu? Har gamla vildhjärnan gott och blivit en medgångare, en hockeyturist av värsta sorten? Nej, det ska ni inte oroa er för. Kritiken är dock berättigad och väl värd att begrunda. Jag kan väll på mitt eget vis tillägna detta första inlägg med att såga mig själv.

Konsten att behålla fokus.
Det som händer nu med VIK är något som inte ens mästerpoeten Tranströmer skulle kunna illustrera med sina klockrena metaforer. Vackrare musik för mina öron är den gulsvarta segermaskinens mullrande i horisonten likt en hotande orkan. När VIK fullkomligt förnedrade Bobos Almtuna kunde jag inte hålla tillbaka mitt kontrollerade jag. Jag fullkomligt exploderade av galenskap och jag ansåg för en stund att nu var det långt till marken. Men nu har jag landat och laddar. Bofors kommer på Onsdag och då krävs det fokus på nytt. Waltin är orolig, säger han i radion och påpekar det viktiga i att alltid påminna sig om segerns skörhet och förlusternas ständigt hotfulla skugga som hugger på misstagen likt en hungrig kobra. När Waltin tillät sig att kritisera spelarna efter 2 - 0 matchen mot Södertälje trodde jag först att mannen fått hybris, men när jag lyssnar till honom förstår jag vad han menar. VIK vinner, all ära i det, men det finns även saker som VIK gör mindre bra. I långa loppet kan turen ta slut och då blir misstagen allt vi har. Waltin jobbar förebyggande långsiktigt och tänker både tre och fyra steg längre.

Hur långt kan VIK gå?
Ödmjukhet och hårt arbete, där har vi ledorden. Waltin är rädd att spelarna ska påverkas negativt av segrarna - vilket låter ologiskt när det är ogenomtänkt. Men tänker vi på vilka följder denna framgång kan få i form utav att vi börjar missbedöma våra motståndare så ligger vi risigt till. Detta är logik, en skrämmande sådan - men Waltin är fast i övertygelsen att detta alltid skall arbetas bort. Genom kritik? Genom att alltid belysa vad som kan göras bättre? Genom att alltid tala om vad som kunnat gått fel om inte turen legat på vår sida? Pedagogiken verkar inför mina öron vara klockren och jag anser att detta kan ta oss hur långt som helst. Bara VIK själva sätter ribban för hur långt vi kan gå.

Vid tangentbordet/
David.