Hälsa till satan, vi hörs.

Jag hoppas, jag drömmer att marken du går på, går sönder
Vad som än händer…

Jag hoppas att ditt vin blir till vatten
Blixtar prickar dig
Hälsa till satan, vi hörs
Jag hoppas att olika olyckor händer
Du vet vad jag känner
Jag vet att du hör

Efter en vecka med jobb och hockey får jag äntligen en tyst minut för mig själv. Jag kan inte sluta tänka på valet av låt som grabbarna på DJ - hyllan valde efter det att Örebro slagit VIK med ett mål och örebroklacken sjöng: Så göra vi när vi krossar Västerås. Jag lade märke till det och log inom mig, det var ett ypperligt val av låt och jag vet inte om grabbarna själva lade märke till det men med den låten blev den bittra inramningen så enormt mycket bittrare och jag hoppas att Örebroarna lade märke till det. Jag hoppas att ditt vin blir till vatten, blixtar prickar dig, hälsa satan, vi hörs - Tattare.

För det går inte att unna asen någonting, även om jag försöker vara vuxen och klok. Men klokheten försvinner ner i en svart brunn förmörkat av bittert hat mot Örebro som hockeylag, som fenomen, som existens. Jag hjälper knappast att veta att den hockeyn som VIK presterade igår på hemmaplan var bland det bästa jag skådat i år, på hemmaplan. En del öppna lägen, några passningar som borde varit skott och liknande - men farten, intensiteten, viljan.

Nu kom jag sent, jag rumlade in i andra periodens absoluta första minuter för att först bli motad i ingången till sektion R/S - fullt grabbar, sa guljackan och jag svor haranger. Även vid nya klacksektionen var det fullt men där var guljackan inte lika nitisk. Jag hade hört på radio på vägen från jobbet att Örebro ledde matchen med två mot noll. Hade VIK legat under med tio hade jag i alla fall tagit mig till arenan. Alltid älska VIK, i med och motgång. Nu höll det på att bli en enorm medgång, en bragd, eller annat kvällstidningsaktigt. Men så blev inte fallet.

Men VIK har potential och om inte laget gör något bra av det i år så måste det ses som ett misslyckande. Japp, så säger jag efter bara en fjärdedel av serien. Om VIK når sin fulla potential kommer vi avsluta serien som aldrig förr.

Se Mora värma upp inför matchen ikväll.

Något mer att tillägga...?
Nej.
Nu kör vi.

Aftonbladets glädjedödare gör mig sur.

VIK tar Rögle till förlängning och spöar Södertälje på bortaplan med klara fem mot ett. Men knappt har man hunnit skölja ner segerns sötma förens någon finurlig liten djävul på aftonbladets redaktion får för sig att hälla smolk i bägaren, sätta salt i vattnet och pissa i ölkruset. Med stora rubriker, svarta och sensationslystna, skriker aftonbladets rosa sida ut ett enormt avslöjande - Broc Little scoutas av elitserielag. Jojo, journalistjävlar, det kunde vi ju räknat ut själva, utan svarta krigsrubriker. Men någon ska ju jävlas när det går för bra och journalister på skittidningar som aftonbladet är ju bäst på det.

På Aftonbladets redaktion: Morgonmöte för två veckor sedan.
- Fan, vad händer grabbar. Har vi nått att skriva?
- Det går ju ruskigt bra för Juholt nu.
- Ja, precis. Siffrorna pekar bara uppåt.
- Dåså, hitta nått riktigt beklämmande och kör första sidan.

På Aftonbladets redaktion: Morgonmöte idag.
- Fan, vad händer grabbar. Juholtbiten är ju slutkörd nu.
- Det gick ju ruskigt bra för VIK tydligen.
- VIK?
- Ja, det där gulsvarta laget från Västerås.
- Jaha, hur bra går det då?
- Ruskigt bra.
- Dåså, hitta nått riktigt beklämmande så dem där jävlarna kommer ner på jorden igen och gör en grej av det i dagens nummer.

"Fyra klubbar jagar Västerås målkung"

Jag tror på riktigt att det går till så när kaffedrickarna och kokainsniffarna på aftonbladet trollar fram sina så kallade avslöjanden. En eloge till Little som vägrar spekulera i annat än att han vill hjälpa VIK till elitserien och förhoppningsvis lira med VIK i högsta serien. Men vi har hört den sången förut - flera gånger. Då har VIK tappat både elitserieplats och spelare. VIK har dock aldrig ens varit i närheten av en elitserieplats och därför varit dömda att hela tiden tappa bra spelare som hjälpt klubben.

Detta är allsvenskans förbannelse, att systemet tillåter spelare att byta klubb utan att klubben dem lämnar får någonting utav det. Utan VIK vart skulle Broc Little vara idag? Vart skulle Arlbranth och Olausson vara idag? Hur skulle det ha gott för Berglund och Backlund? Med mera, med mera... men som systemet ser ut nu spelar det ingen roll om du fostrar världshockeyspelare, du som klubb får inte ut ett skit av det. Om VIK hade varit ett fotbollslag som fostrat spelare till Engelska och Italienska storklubbar hade VIK varit en utav dem rikaste idrottsföreningarna i Sverige, i klass med IFK Göteborg - om vi drar en jämförelse.

Broc Little kommer antagligen att försvinna, lika givet som snön kommer komma i år också. Och VIK kommer stå där med långnäsa och se efter sin supervärvning. Så är det inte bara för VIK, så är det för samtliga klubbar under elitserien. Det är dags att hockeyförbundet gör något åt denna orättvisa som klubbar under elitserien år efter drabbas av och göra om reglerna för transfers.

Detta tar död på hockeyn i det långa loppet.

Sug på tabellen istället.

Lugn i stugan, dra i handbromsen, håll i hästen. Var det verkligen så farligt? Första förlusten, kanske lika bra att erkänna det men nog skulle den där förbannade nollan komma någon gång under säsongen? Vi är alltjämt serieledare, trean äger fortfarande arton poäng, fyra poäng efter oss och att Bofors för tillfället förpassade Örebro ner bakom kvalserieplatsen är väll knappast något att gräma sig över. Det blev en stunds förbrödring, om än väldigt kort, när båda klackarna skanderade "Hata, hata, hata Örebro".

Det finns positiva aspekter som följer i den här bittra förlustens kölvatten. Det absoluta uppvaknandet som tydligt signalerar ett något existentiellt fenomen - att vara mänsklig, att fela är också att lära, räcker kanske för VIK och dess supportrar att dra i drömbromsen. Oroväckande många könsord och ogenomtänkta slagord haglade över min del utav läktaren, sektion S. Varför, kan man fråga sig? När VIK öppnat serien på bästa möjliga vis, skämmer bort oss med målkavalkader och läckert passionerat spel, då får supportern hybris och blir fullkomligt galen när det går emot. Igår gick ingenting som det skulle, men någon form utav distans till nederlaget måste väll ändå finnas, nu när VIK trots allt alltjämt fortfarande är serieledare och fortfarande är bäst på många sätt och vis i statistiken.

Jag är chockad över hur insiktsfull jag låter och funderar på om jag ska övergå till mitt vanliga rabiata jag och börja skälla på någon? På vem kan man undra en sådan här dag? På VLT som förstorar upp den här nollan som om det vore en fullkomlig katastrof? På småpojkarna i de så kallade powebreaken som inte skyfflade upp snön ordentligt eller på Bofors spelaren som var nitisk nog att påpeka detta? Eller ska jag skälla på fenomenet med dessa tillsynes meningslösa små avbrott? Ska kioskpriserna där en korv numera kostar en hel tjuga få sig en släng med sleven eller ska jag ge sleven åt domaren som bara var som en domare brukar vara - värdelös?

Nej, jag väljer istället att gå in på hockeyförbundets hemsida, klicka mig fram till hockeyallsvenskans serietabell och suga på bilden som visar att VIK fortfarande är i topp.
Den bilden ska jag sen bära med mig hela vintern.
För den ger mig hopp om ett VIK som vet att dom kan.

/David.

Bofors imponerar inte på mig.

Vi gillar att håna.
Nu finns det tusen sätt att göra detta på. Genom hån och spe tillskriva Bofors IK diverse epitet rörande det faktum att de är bönder från skogen som döpt ett svenskt hockeylag till lokatterna och att deras supportrar kallar sig bävrar. Det är jävligt tacksamt och besvärande lätt att det rinner iväg åt det hållet då Bofors IK alltid i alla fall i mina ögon ägt ett löjeväckande skimmer över sig.

Bofors så kallade segersvit.
Just nu på fjärdeplats och mötet ikväll kanske kan bli en rysare, det brukar lida åt det hållet när Bofors kommer på besök... i vanliga fall. Men nu är det inte "i vanliga fall". I år är det ett extraordinärt år där VIK trummar på likt en Lars Ulrich på uppåttjack. Skoningslöst effektiva VIK ska möta ett Bofors som rent tabellmässigt också ser ut att överraska något. Men fjärdeplatsen som Bofors just nu innehar bör tas med en nypa frisk luft och en rejäl näve salt. Före så kallade storheter som Södertälje, Mora och Leksand säger ni och ger mig på nöten. Frågan är om inte det säger mer om att dessa storheters så kallade storhetstid äntligen är över och att serien på ett helt naturligt sätt jämnas ut när lag som Troja, Bofors, Örebro och Almtuna storsatsar än att Bofors är bra?

Nej, Bofors imponerar inte på mig. Dem inleder serien med att slå Borås på hemmaplan och följer sen upp med en förvisso imponerande seger över Mora på bortaplan. Men sen slutar överraskningarna. Dem spelar ett oerhört tight derby mot Örebro, som dem förlorar. Helt klart som det ska vara när det är derby, tight, ruffigt med spelare på bägge sidorna om röda linjen som ger hundrafemtio procent i alla moment. Sen tar dem Troja på bortaplan - ingen riktig skrällseger men vi ska dock notera detta då Troja gillar att jävlas i sin hemmarink. Fem - ettan hemma mot Sundsvall är inte ens värd att notera.

Så vad tror vi?
Tidigare krönikor under föregående år har jag alltid givit mina förhoppningar till de få tongivande spelare som äger förmågan att stänga en match. Arlbrandt, Olausson ägde våra hjärtan ett tag, Juhlin och Loppan har alltid ägt våra hjärtan och sen får vi inte glömma Bulan och Mickis. Föregående VIK hade alltid några spelare som stack ut och levererade. Detta var VIKs största dilemma då resterande av laget inte levererade på samma sätt. Little, , Bergquist, William Karlsson, Peter Öberg, Ljungh är bara några namn i årets VIK som kan ge oss segern. Med två målvakter som bägge har en räddningsprocent på över 90% så borde Bofors darra i bussen hela vägen till arenan. VIK har en målskillnad på hela tjugoen plus, överlägset bäst i serien så här långt.

Så vad tror vi? Men någonstans äger en melankolisk röst mitt djupaste inre som sjunger med en sävlig Jocke Bergstämma att ingenting varar för evigt, att allting har ett slut. Jag lärde mig tidigt som liten idrottande knatte att med segerns framfart närmare sig en förlust allt snabbare. Trots segertågets ständigt överraskande så hoppas jag att VIK inte slår på autopiloten och lutar sig tillbaka. Då kommer den där bergväggen att mosa oss och ge oss det uppvaknande som jag inte vill veta av. Jag vill fortfarande kunna drömma och le fånigt åt allt och alla likt en kärlekskrank tonåring som inte lärt sig kontrollera sina känslor.

Så vad tror vi? Märker ni att jag drar ut på det? Att jag inte riktigt vågar hoppas, att jag inte vågar tippa för jag vill så fruktansvärt mycket att VIK kliver av isen ikväll som segrare. Men magkänslan säger något annat. Nåväl, jag överlåter detta till ödet. Svettigt men ändå ganska skönt.

_______________________________
Onödiga reflektioner:
- Varför är det de enda jag ser i Wallins blogg en massa "... ... ... ..."? Knasigt värre.
- Johan Tornberg var på ICA Grytan med sina barn och handlade igår. Han hade en silvergrå bil, av barnvänlig typ med jättemånga säten.
Det räcker nog så.

Hur långt ska det bära?

Nystarten.
Det fantastiska som händer ligger som en bräda färgglada shots på ett dekadent turisthak i Puket. Tomas Tranströmer får nobelpriset i litteratur, Sverige förväntas uppleva ytterligare en fantastisk fotbollssommar och den gamla supporterbloggen "vikfans" gör en nystart. Fantastiskt på många sätt faktiskt men dock utan att rynka något på ögonbrynen. Varför just nu, kan man fråga, när VIK trummar på likt en bulldozer i ground zero och tycks vara odödliga. Varför nu? Har gamla vildhjärnan gott och blivit en medgångare, en hockeyturist av värsta sorten? Nej, det ska ni inte oroa er för. Kritiken är dock berättigad och väl värd att begrunda. Jag kan väll på mitt eget vis tillägna detta första inlägg med att såga mig själv.

Konsten att behålla fokus.
Det som händer nu med VIK är något som inte ens mästerpoeten Tranströmer skulle kunna illustrera med sina klockrena metaforer. Vackrare musik för mina öron är den gulsvarta segermaskinens mullrande i horisonten likt en hotande orkan. När VIK fullkomligt förnedrade Bobos Almtuna kunde jag inte hålla tillbaka mitt kontrollerade jag. Jag fullkomligt exploderade av galenskap och jag ansåg för en stund att nu var det långt till marken. Men nu har jag landat och laddar. Bofors kommer på Onsdag och då krävs det fokus på nytt. Waltin är orolig, säger han i radion och påpekar det viktiga i att alltid påminna sig om segerns skörhet och förlusternas ständigt hotfulla skugga som hugger på misstagen likt en hungrig kobra. När Waltin tillät sig att kritisera spelarna efter 2 - 0 matchen mot Södertälje trodde jag först att mannen fått hybris, men när jag lyssnar till honom förstår jag vad han menar. VIK vinner, all ära i det, men det finns även saker som VIK gör mindre bra. I långa loppet kan turen ta slut och då blir misstagen allt vi har. Waltin jobbar förebyggande långsiktigt och tänker både tre och fyra steg längre.

Hur långt kan VIK gå?
Ödmjukhet och hårt arbete, där har vi ledorden. Waltin är rädd att spelarna ska påverkas negativt av segrarna - vilket låter ologiskt när det är ogenomtänkt. Men tänker vi på vilka följder denna framgång kan få i form utav att vi börjar missbedöma våra motståndare så ligger vi risigt till. Detta är logik, en skrämmande sådan - men Waltin är fast i övertygelsen att detta alltid skall arbetas bort. Genom kritik? Genom att alltid belysa vad som kan göras bättre? Genom att alltid tala om vad som kunnat gått fel om inte turen legat på vår sida? Pedagogiken verkar inför mina öron vara klockren och jag anser att detta kan ta oss hur långt som helst. Bara VIK själva sätter ribban för hur långt vi kan gå.

Vid tangentbordet/
David.

Vi börjar om.